Den gamla folka-taxin från 54 i skogen kring Ljusvattnet utanför Burträsk, hade under många år fungerat som en skogskoja. Detta fram tills VW-entusiasterna Mauri Hiltula och Magnus Jonsson fick nys om den. Nu står den på verkstan redo att bli ompysslad med målet att skina lika mycket som den gjorde som ny.

Det är många timmar som ligger framför reservdelsleverantören Marui Hitula och far och son, Robert och Jonny Stenlund. När de drog fram den ur skogen för drygt fyra år sedan saknades motor, växellåda och bakaxel. Hitintills är chassit klart och nu börjar det långa och noggranna plåtjobbet.

Utmärkande för taximodellen var mellanrutan mellan föraren och baksätet. Extra stor baklucka för att lättare få in och ut bagage och på instrumentpanelen fanns det ju såklart plats för en taxameter. Speciellt var det också att den har ett utfällbart fotsteg via en spak intill växelspaken. I Sverige finns det bara tre exemplar kvar av modellen och ingen av dem är i körbart skick.

Mauri har själv kört taxi i många år och det var en av de stora anledningarna att han tog sig an detta projekt.
- Det som lockar är ju att rädda gamla fordon som är nästintill bortom räddning, säger Mauri.

Förutsättningarna att det kommer bli ett vackert projekt är bra då Mauri äger folkabutiken i Skellefteå som säljer reservdelar över hela Skandinavien. Han sparar på sig delar under resans gång som kommer att behövas.

Chassit är klart och motorn är redo att sättas in, men än så länge är det många timmar kvar på verkstan. Minst fem hundra timmar tror Robert Stenlund att de kommer lägga på bussen.
- Man kan inte gå runt och tänka på hur mycket jobb man har, man måste sätta upp delmål och tänka på hur snyggt det kommer bli när allt är klart. Blir man less så tar man en paus ett tag och sedan dra man igång och jobbar igen, säger Robert.

Om två år beräknar de att bussen ska stå klar för då ska den på jungfrufärd till den stora VW-träffen Hessisch i Tyskland som körs vart tredje år. Vi kommer såklart göra återkommande reportage för att se hur projektet fortskrider.

Text och foto: Ludwig Eriksson